Adrenaliina

Börja om

Eftersom att det inte funkade så bra så får jag börja om, men det är de värt.
Nu tar jag itu med mig själv. Jag orkar inte med det här livet mer.
Jag vet att jag har sagt detta många gånger innan, men nu menar jag det, på riktigt alltså!
Jag orkar inte med min vardag som den ser ut nu. Jag ska börja sköta mig och mitt liv. Eller aa, försöka i alla fall.
Jag vet att det är en lång väg att vandra och att jag just nu kanske står på ruta ett. Men jag måste ju börja någonstans och nu är min tid inne att göra det.
Både ni och jag vet att jag mår jävligt dåligt och har gjort det länge nu. Men jag kan inte stå kvar här i detta stadiet och denna nivån hela livet. Jag ska göra allt som krävs och behövs för att klara detta nu, det gör jag inte på en dag, inte två, inte heller tre. Men jag får ta steg för steg, en sak i taget. Annars så vet jag att jag inte klarar det i längden.
Det får ta hur lång tid som helst men bara jag klarar det så är jag nöjd.
Jag önskar att jag skulle kunna säga detta till min mamma, men hon skulle bara tänka, "jaja, så brukar det låta och det är bara skitsnack." Men det är de inte denna gågen. Hon skulle helt enkelt inte förstå att det är på riktigt nu.
Antagligen för att hon inte vet vad jag egentligen har varit med om, hur jag tänker, känner eller vad jag vill. Med rätt hjälp och stöd så vet jag att jag klarar det. Eller jag hoppas i alla fall.
Men som sagt, man ska aldrig ha för stora förhoppningar, för då blir man bara besviken är det inte blir så som man har förväntat sig.
Jaja, det känns som att jag skriver typ värsta boken eller nått. Men jag hoppas att du som läsare (som antagligen känner mig och är min vän) tar detta på allvar.
Det känns som att den enda som jag kan lita på här i livet, som jag verkligen kan prata med om allt och som förstår mig, det är du Linnéa. Jag önskar att min mamma också kunde vara en sådan person till mig. Men det kommer hon väl aldrig bli. Men vi får väl se, det kanske vänder nu när jag verkligen ska försöka och ge allt. Om jag inte lyckas denna gången så vet jag verkligen inte vad jag gör. Men jag hoppas att jag lyckas. För hoppet är ändå det sista som lämnar mig. Jag älskar dig Linnéa och er i min familj.
Ni betyder allt för mig, det är för er som jag fortfarande lever ärligt talat. Ni vet nog inte själva hur mycket ni gjort för mig men ni SKA veta att jag är evigt tacksam och vore det inte för er så skulle jag inte klara mig såhär lågt, om jag ens hade gjort det.

 JAG HAR INTE SKRIVIT KLART ÄN, MER TEXT KOMMER !!!



Adrenaliin - Isabel Hammarström