Adrenaliina

Jag kommer aldrig glömma..

Jag hade lovat mig själv att glömma dig, men jag ljög. Det går inte, jag lyckas aldrig.. Det känns som att jag är lögnen själv på två ben. Men hur ska jag kunna glömma om jag ständigt blir påmind? Det finns inte en dag då jag inte tänker på dig. Men den du var då, är du inte längre. Kanske var det ödet som tog mig hit. Men jag önskar att den kunde föra mig tillbaka igen. Tillbaka till dig.. Tiden det var du och jag. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig kunna glömma dig, ditt leende, dina mjuka läppar, ditt svarta krulliga hår, dina snälla bruna ögon, mina händer i dina, din värme när du höll om mig, dina små ord som kunde få mig att le när mina tårar rann, förtroendet vi hade för varandra och det bästa av allt, hjärtat du bär. Du var mitt sista hopp. Ärligt talat så var du faktiskt det. När jag förlorade dig, när du hade gett upp.. Då hade jag ingenting kvar, ingenting. Det var då jag insåg hur mycket du egentligen betydde för mig och hur mycket jag älskade dig. Men jag såg helt enkelt inte vad jag hade förrän jag hade förlorat det.

Kanske var det bara bäst så som det blev !? Det kanske inte var meningen att det skulle vara du och jag !? Men varför måste det då göra så jävla ont ? Jag pratar inte om smärta som ett skrubbsår, jag pratar om en hjärta i 1000 bitar. Eller det är så det känns i alla fall. Och kanske krossade jag ditt hjärta också, för så som jag var och så som jag behandlade dig. Men nu, nu hade du kunnat ge det en chans. Nu när jag ser mina fel och misstag. Men du kanske redan har gått vidare, du kanske redan har glömt.. Att det en gång var du och jag...

Jag kommer inte överens med mig själv när det gäller dig. Min hjärna säger, glöm honom, gå vidare, det finns hur många andra killar som helst där ute o.s.v. Medans mitt hjärta säger, kämpa på, lev för detta, tappa aldrig ditt mod eller ditt hopp. Och jag kan inte välja väg, för jag är rädd att gå vilse då. Jag är rädd att jag gör ännu ett misstag och misslyckas ännu en gång. Jag klarar inte att snubbla på fler trappsteg nu. Och folk säger till mig, va stark du kommer klara det här. - Ahaa visst? Jag klarar fan ingenting annat så hur fan ska jag klara det här? Och jag kan inte visa mig stark när jag inte är det! Och speciellt inte när det gäller dig, då är jag extra svag.

Jag vet inte vad jag ska göra, seriöst. Jag har 2 val, båda kommer följa min livstid. Ska jag bära på denna smärtan hela livet, eller ska jag vänta föralltid? Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner, eller så har jag bara svårt att uttrycka mig. Men det är svårt, det är svårt att prata om dig. Men men.. Som sagt, jag vet inte. Jag gör allt för dig, det vet du! Har inte så mycket mer att säga just nu..

Jag kan inte glömma, men gå vidare... Jag vet att det är en låång väg att vandra, men jag vet att det är värt det och jag har redan kommit en bit på vägen.

Det som sårar mig mest, att säga jag älskar dig tyst för mig själv varje kväll innan jag somnar. Att säga de.. I ensamhet.. Och inte få höra något tillbaks..




Adrenaliin - Isabel Hammarström